När Motgift avslutade extrasändningen timmarna efter den blodiga attacken på Drottninggatan vill jag minnas att jag nämnde två saker jag hoppades slippa höra:
- Att gärningsmannen var känd av säkerhetspolisen sedan tidigare.
- Att han inte var en av dessa som gått under jorden efter att ha fått ett avvisningsbeslut.
Varför?
Jag är realist och Sverige ser ut som det gör. Vi har både första, andra och tredje generationens ”invandrare” som lever i Sverige. Det hela är en enda röra och olika politiska lösningar krävs för olika aspekter av denna röra. Etter värre blir det om dessa politiska lösningar inte ska vara önskedrömmar om ”att storma riksdagshuset” eller göra ”revolution” – inget av det kommer att hända och skulle några tappra själar försöka skulle de misslyckas kapitalt. Alltså krävs det en långsiktig plan för att återta Sverige vad det lider.
Detta är i sig en invecklad process och decennier av svenskfientlig politik har skapat de sämsta förutsättningarna för detta. Enklaver som i allt väsentligt är no-go-zoner; tusen och åter tusen med systemtrogna tjänare; en alltmer politiserad polis och militär; hundratusentals svenskar som inte har minnen från en tid utan mångkultur med mera, allt detta gör saker och ting invecklade – om man ser nyktert på det hela.
Men allt är inte invecklat och det var därför jag på riktigt önskade att jag inte skulle behöva höra det som nu är klarlagt. För det vi vet nu är att dådet på Drottninggatan så enkelt hade kunnat undvikas. Det hade varken krävts en nationell revolution eller en i grunden förändring av det politiska systemet. Det som krävts hade bara varit litet sunt förnuft.
Rakhmat Akilov – gärningsmannen som i skrivande stund skall ha erkänt – hade fått avvisningsbeslut från Migrationsverket. Han skulle utvisas. Då fick han fyra veckor på sig att själv lämna landet. Det gjorde han inte. Han gick under jorden.
Detta är det ena enkla som hade kunnat lösas genom att man ser till så att alla asylsökande som kommer till Sverige direkts sätts i förvar i väntan på att deras sak prövas. Blir det nej så vet man vart man har dem och därefter kan de direkt utvisas.
Rakhmat Akilov ville inte utvisas och eftersom han var fri att röra sig som han ville struntade han helt enkelt i det. Någon egentlig politisk vilja att utvisa Akilov fanns helt enkelt inte.
Det andra enkla som hade kunnat lösas är det faktum att Säkerhetspolisen kände till Rakhmat Akilov och visste att han hyste sympatier för radikal islamism. Men eftersom han inte misstänktes för att förbereda eller på andra sätt (olagliga) sätt ge uttryck för sina sympatier, så agerade inte Säpo utan höll denna information för sig själv.
Hade Sverige haft som princip att den med utländskt eller dubbelt medborgarskap, asylanter, migranter med flera, som ens andas stöd till islamism per automatik och per omgående togs i förvar för vidare deportering, så hade de döda på Drottninggatan fortfarande varit i livet.
Som vi ser hade det inte krävts mycket alls för att just det som hände på Drottninggatan inte skulle ha skett. Inte nog med att fredagens dåd inte behövt äga rum, sammalunda kan sägas för dubbelmordet på Ikea i Västerås. Mördaren där hade också blivit avvisad från Sverige, men kunde röra sig fritt.
Jag är väl medveten om att vi står inför långt fler problem än det som drabbade Stockholm den sjunde april och därför är det extra smärtsamt och frustrerande att inse hur enkelt det hade varit att förhindra det som skedde.
Återtagandet av Sverige kommer ta lång tid och vi kommer inte få slut på gruppvåldtäkter, gängbråk eller allmän svenskfientlig brottslighet över en natt. Om det är jag medveten.
Men det står precis lika klart att hade bara politikerna – de politiker som nu låtsas vara tagna av stundens allvar – brytt sig, så hade en 11-årig flicka med nedsatt hörsel, en liten flicka påväg hem, kommit hem. Det är så sorgligt att ord inte kan beskriva det.
