För Motgifts läsares skull så genomled jag nyss en timmes debatt i Europaparlamentet. Att försöka följa diskussionerna där är lite som att försöka förstå vad som händer när två barn bråkar om en spade i sandlådan medan det tredje sitter och leker med sitt snor i hörnet. På riktigt alltså; det är så oerhört låg kvalitet på de flesta av inläggen i debatten att det omöjligt kan motivera de 80 000 kronorna parlamentarikerna plockar ut i lön (tillsammans med diverse andra förmåner).
På agendan stod att man ska kulle diskutera en “översyn av förordningen om stadgar för och finansiering av europeiska politiska partier och europeiska stiftelser“. Eller som det hade kunnat heta på ren svenska: “Hur vi ska se till att nationalister och eu-kritiker inte får möjlighet att arbeta på samma villkor som EU-propagandister”.
För det är ju vad detta handlar om. Efter att en genuin, nationalistisk opposition i Alliance for Peace and Freedom (APF) uppfyllt samtliga organisatoriska och byråkratiska krav fick man ta del av en liten del av den ekonomiska kaka som fördelas till alla europeiska partier. Detta fick EU-politrukerna, med den gamla kommunisten Marita Ulvskog i spetsen, att gå i taket och ropa om förbud och ändrade regler.
Debatten i sig bjöd för det mesta på det förväntade. De som tillhörde EU-skeptiska partier som brittiska UKIP, österrikiska FPÖ och polska Lag och Rättvisa förstod att de nya reglerna skulle betyda att de själva stod näst på tur, och argumenterade för yttrandefrihet och lika möjligheter till finansiering för alla. Glädjande var också att Sverigedemokraternas Peter Lundgren stod upp för APF:s rätt att behandlas på samma sätt som andra partier.
EU är ett totalitärt monster
Det blev också tydligt vilket monster EU faktiskt är. När man nu var mer eller mindre överens om att bara de som ställer upp på “de europeiska värderingarna i så väl program som handlingar” skulle få ta del av partifinansieringen, ville man också sänka kraven på egna intäkter för att få ta del av bidragen. Alltså, stryp möjligheten för EU-kritiker att få ta del av skattepengarna, men gör det lättare för EU-propagandister att få sina utbetalningar.
En parlamentsledamot förklarade till och med att detta var extra viktigt för att “finansiera kampen mot euroskepticism”.
Från vänsterhåll talades det ofta om att “skattebetalarnas pengar” inte skulle gå till “sjukliga yttranden” och “rasism”. När Marek Jurek från Polen mycket riktigt påpekade att detta handlade om pengar till folkvalda politiker, vars väljare också betalar skatt, såg de flesta ut som frågetecken medan de svamlade efter fascistiska halmstrån.
Men tydligast blev kanske den rumänske socialdemokraten Maria Grapini som jämförde det med ett företag som anställt någon som “arbetade för konkurrenten”, vilket hon menade skulle leda till att personen fick sparken.
Och det är väl så politrukerna ser på sitt EU. Det är deras företag, och vilka folken röster på är egentligen egalt – det är bara de som vill propagera för ännu mer EU som ska få vara med.
Så byggs en totalitär superstat. Är det inte dags att sätta stopp för den innan det är för sent?
