Ju mer man talar med människor som inte är en del av ens egna ”bubbla”, desto tydligare blir det att verkligheten skiljer sig från person till person. Detta är i sig helt naturligt och underligt vore det om det inte var så. Den som är sjuk och i konflikt med Försäkringskassan upplever en verklighet som den friske inte är medveten om. Detta betyder inte att verkligheten är overklig utan snarare att den alltid är verklig men olik beroende på utgångspunkt. Att förstå detta är nödvändigt för ens egen skull och speciellt för oss som är verksamma inom den nationella oppositionen. Den som förstår detta och kan hantera det får ett övertag i debatten.
Ett exempel som visar detta tydligt var debatten mellan Anders Lindberg (Aftonbladet) och Katerina Janouch på SVT:s Opinion Live för en tid sedan. Frågan var och en måste ställa sig efter att ha sett den är: hur kan två personer ha så skilda verklighetsuppfattningar om hur det ser ut i Sverige? Svaret är att de ser på landet utifrån olika perspektiv. Anders Lindberg har den uppburne ledarskribentens perspektiv, stöpt i en idé om att vara den som berättar för populasen hur saker och ting ligger till, medan Janouch snarare intar det ”folkliga” perspektivet. Har båda då rätt? Nej, så kan det inte vara, inte på ett övergripande plan.
Linberg ser världen genom sina glasögon, slipade för att passa hans handikapp och efter att ha blickat ut över världen på det sättet år efter år vet han inget annat. Jag tror att han tror på det han säger, när han hävdar att Sverige, i allt väsentligt, går åt rätt håll. För honom är Katerina Janouch (genom den bild hon förmedlar) lögnare och alarmister med en högerpopulistisk agenda. Vi har helt enkelt fel. Denna bild delar han med regeringen, politiker och med många av sina kollegor på redaktionerna runt om i Sverige. De kan inte för allt i världen förstå varför en massa svenskar är missnöjda och/eller arga som bin. Detta förakt för den lilla människan drog vänsterpartisten Karin Rågsjö till sin spets, då hon som svar på en uppenbart ängslig svensks ärliga frågeställningar ropade ”rasist”.
Verkligheten är som den är, även om vi upplever den olika. Ju mer fragmentering vi ser i ett samhälle, desto mer käbbel kommer att uppstå. Varje minoritetsgrupp kommer att dra blankt för just sin sak. Det var med insikten om detta som Tage Erlander en gång sa (med USA:s rasproblematik i åtanke) följande i Sveriges riksdag:
”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden. Därför kan vi angripa arbetslöshetsproblemen på ett helt annat sätt, i medvetande om att det vi gör är en sak som i varje fall inte influeras av skiljaktigheter i hudfärg eller religion utan att våra insatser får sin motivering uteslutande med tanke på arbetslöshetsfrågan själv.”
Alltså, ju mer homogent landet är, desto färre skiljaktigheter att ta hänsyn till.
Denna homogenitet är inte bara grundad på härkomst utan också värderingar och moraluppfattning. Antingen har man övergripande sådana som samhället baseras på, eller så släpper man lös alla och envar att välja fritt och kämpa mot varandra för att hävda sig själva i en fragmenterad värld. Marxismen bygger på denna idé och ser konflikten som vägen framåt. Liberalerna å sin sida säger sig värna individen, men konsekvensen blir likväl densamma – fragmentering och konflikt. Det går inte för sig på sikt utan verkar nedbrytande på samhället och folket. En sakta nedbrytning och försvagning kommer i konflikternas spår.
Lösningen blir att justera den urspårning som skett i Sverige och Europa. Det är inte så svårt att konstatera hur majoriteten är funtad (eftersom den varit sig lik genom historien) och faktiskt sätta majoriteten främst. Det är inte minoriteterna som skall sätta agendan utan dessa skall böja sig för majoriteten. Exempelvis är majoriteten heterosexuella, varför det heterosexuella också är normen och det vi utgår ifrån. Detta är applicerbart uppifrån och ner och rakt över samhället.
Den nationella folkgemenskapen och vår sociala idé har aldrig handlat om att förneka någons upplevelser av verkligheten, snarare tvärt om. Men vi kan inte tillåta att försvinnande små minoriteter dikterar majoritetens liv.
Detta är också giltigt vad gäller den demografiska utvecklingen och svenskarnas utsatta situation. Sverige är svenskarnas land. Punkt slut. Och Sverige kommer att fortsätta vara svenskarnas land tills dagen kommer då svenskarna inte längre finns kvar (eller inte längre identifierar sig som svenskar utifrån en etnisk grund). Alltså, även om svenskarna på sikt blir en minoritet i Sverige kommer svenskarna, så länge de vet vilka de är, att vara ”normen” för Sverige. Svenskarna kommer att vara Sverige.
Det finns nämligen något som trumfar alla ”upplevelser” och ”känslor” – verkligheten och den naturliga ordningen. Man kan förvisso göra våld på den, men då får man också lida konsekvenserna. Den homogena nationen är den rätta eftersom den fungerar; det heterosexuella är normen eftersom det skapar liv och familjen är mannen, kvinnan och deras barn eftersom den bevisat sig vara folket ryggrad. Ett enkelt liv är bättre än ett liv i överflöd eftersom det förstnämnda frambringat civilisation och utveckling, medan det sistnämnda lett till civilisationers fall… och så vidare. Man kan tycka att det inte borde vara så, men man kan inte ändra den naturliga ordningen.
Det finns ett Sverige, det Sverige som historiskt bevisat sig fungera.
Diskussion om den här artikeln