Gamla vänstern mot nya vänstern

De som förr kallade sig socialister och marxister känner sig inte längre hemma i dagens nymarxistiska vänster. För den tidiga vänstern var inte feminism, kritiska vithetsstudier eller hbtq något som stod på schemat.

Den politiska vänsterrörelsen har undergått en total metamorfos. Dagens radikala vänsteraktivister är så annorlunda från de tidigare generationerna, att många äldre socialister och marxister väljer att helt ta avstånd ifrån den samtida vänstern. Nationalisten Jan Milld, som tidigare varit både vänsterpartist och socialdemokrat, konstaterade träffsäkert att han enligt medias definition gått från att vara extremvänster till extremhöger på bara några år utan att själv ha ändrat sina åsikter — istället var det debatten och rörelsen som förändrades runt omkring honom.

Ett sätt att utvärdera och analysera ideologier är att betrakta dem över en tidsperiod. Det är inte många politiska rörelser och ideologier som klarar tidens tand — och inte bara lyckas förbli relevanta — utan också lyckas behålla sina kärnvärderingar intakta. Ett tydligt exempel på en ideologi som inte lyckas göra detta är konservatismen som ständigt urvattnats och retirerat, och idag är helt och hållet kraftlös.

Tittar vi sedan på den radikala vänsterpolitiska rörelsen över tid så har den förändrats markant. Bara under de senaste trettio åren så har man gått ifrån att ha ett grundfokus på frågor som rör arbetsrätt och arbetsmiljöfrågor; anti-globalism och centralisering; expansionen av offentlig sektor, facklig organisering, minskade klassklyftor etc. till att idag nästan bara fokusera på olika splittrande identitetspolitiska symbolfrågor. Kortfattat har man rört sig mot en mer renodlad kulturmarxistisk inriktning, där all energi läggs på att bejaka och lyfta fram anti-traditionella, normkritiska och samhällsdestruktiva idéer som på sikt är tänkt att bryta ner och förstöra det rådande ”vitnormativa kapitalistiska västerländska samhället” och därmed bana väg för ett framtida marxistiskt samhälle.

Den främsta indikatorn som kännetecknar ideologiskt förfall är när de nuvarande sympatisörerna för en politisk rörelse måste skämmas eller ta avstånd från de som kom före och banade vägen för dem. En sådan händelse och ett sådant exempel inträffade 2014. Då lämnade Frank Baude Kommunistiska partiet som han ledde mellan åren 1970-1998, då kallat KPML(r). Han kände sig manad att lämna sitt eget parti som han varit partiledare för i 28 år, just för att han inte längre kände sig hemma i politiken som man numera förespråkade. I sitt avgångsbrev radade han upp några punkter till varför han lämnar partiet:

”Göteborg – gangsterstaden

Över femtio skottlossningar med flera dödsoffer som följd ägde rum i Göteborg 2013. Det finns bara en enda tidning i Sveriges land som inte med ett ord berört frågan. Det är tidningen Proletären, som har Göteborg som utgivningsort. Flera av skjutningarna skedde i stadsdelen Biskopsgården. Kanske var det därför Proletären gjorde ett reportage därifrån, där en partimedlem och några invånare i staden fick uttala sig. Det hela var politiskt korrekt enligt den småborgerliga kutymen, och andades Mona Sahlin över hela stuket. Det som fattas är en partilinje i frågan och ett offentligt klargörande av partiets uppfattning, vilka ekonomiska intressen som ligger bakom skjutandet.

Ett nytt socialt inslag…gör sig märkbart när de kravlar kring på stadens trottoarer. Detta sker inte bara i Göteborg, utan i de flesta städerna i södra delen av landet. Av rapporter i massmedia har dessa människor utan mänsklig resning och stolthet, som helt ägnar sig åt tiggeri, etablerat läger av de mest ynkliga och anskrämliga slag i Stockholm och Borås. Proletärens redaktion och partiets ledning tycks inte ha lagt märke till detta nya inslag i gatubilden, för ingenting har skrivits i tidningens spalter trots att det ute på landets arbetsplatser kommenteras flitigt.

I Kommunistiska Manifestet ger oss Marx och Engels följande beskrivning av det nya inslaget i gatubilden: “Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället…. Enligt hela sin levnadsställning kommer de dock att vara beredvilliga att låta köpa sig för reaktionära syften.” Varför tiger partiet i en fråga som de vet diskuteras ute i samhället? Är det av rädsla att inte uppfattas som politiskt korrekt av borgarsamhället?

I Partistyrelsens verksamhetsberättelse inför 17:nde kongressen skrivs… /—/ det märkliga stycket om surrogatmödraskap som införts i verksamhetsberättelsen! Varför skriva om detta i en verksamhetsberättelse? Partiet har inte bedrivit någon verksamhet i frågan, och den är absolut inget som diskuteras i arbetarleden eller ute på arbetsplatserna. Det är en fråga som väckts i slutna rum i Marx-Engels-huset och bär sekterismens alla märken. Detta är den ena sidan av sekterismen, den andra är att man vänder ryggen åt och inte talar om samma saker folk gör ute i samhället och på landets arbetsplatser.

Det är denna inskränkthet som ligger bakom det nya ivrandet för feminismen i partiet. Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Andelen proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.

/—/

Nu sticker denna småborgerliga hydra upp inom partiet och fick majoriteten med sig om att
skriva in feminismen på partiets banér. Denna småborgerliga avvikelse kommer naturligtvis att följas av fler.

/—/

Jag har tappat förtroendet för partiledningen och tidningen Proletärens redaktion och ber härmed att få meddela mitt utträde ur partiet.

Frank Baude”

Avgångsbrevet talar egentligen för sig själv. Politisk korrekhet och kulturmarxism har helt och hållet förruttnat hela den f.d. vänsterrörelsens kärna. En person som Baude skulle inte vara välkommen i något radikalt vänsterparti idag om han skulle ansöka, vilket är talande för hela deras rörelse.

Det är också intressant att beakta att när det kommer till nationalismen och den svenska nationalistiska rörelsen rent historiskt så ser det helt annorlunda ut. Den nationalistiska rörelsen har hållit sig ideologiskt konsekvent genom åren. En nationalist från idag skulle inte ha några ”värdegrundsmässiga” problem att passa in i en nationalistisk organisation varken år 1920, 1960 eller 1990, och detsamma gäller tvärtom; en svensk nationalist från början av 1900-talet skulle visserligen inte vara påläst om nya problem som utomeuropeisk invandring osv., men de grundläggande nationalistiska åsikterna har alltid förblivit intakta.

Vanliga naturliga och sunda åsikter som att värna om folk, försvar, fosterland och familj är fortfarande grundpelare inom nationalismen precis som det var förr. Det är också just därför vi nationalister inte behövt skämmas eller ta avstånd ifrån tidigare nationalistiskt inriktade personer som Per Engdahl, Sven Olov Lindholm, Göran Oredsson m.fl. — för vår ideologi är precis lika viktig och aktuell nu som den var då, vi har helt enkelt hållit oss trogna våra ideal.

Tänk vilken skillnad i jämförelse med marxisterna. Föreställ bara den absurda tanken om en kroppsarbetande marxist aktiv på 1950-talet, som ska enas om en gemensam åsiktsplattform med en 2010-tals nymarxist som vill prata öppna gränser, onaturliga sexualdrifter, avveckling av försvar, feminism, genus och anti-rasism… det skulle vara omöjligt för dem att enas.

Bara rent åsiktsmässigt så är det faktiskt överraskande hur dumma vänstermänniskor i allmänhet är. Deras nya anpassade ideologi går helt emot deras tidigare målsättningar. Idén om en stabil arbetsmarknad med bra arbetsvillkor och löner för arbetarna blir helt förintad när de samtidigt vurmar för en massiv invandring, där arbetsutbudet på marknaden blir så stort att företagen kan välja och vraka bland de arbetssökande, det sker också en lönedumpningseffekt när fler och fler konkurrerar om samma arbeten, och när det gäller ”klassfrågan” så borde det inte behövas något geni för att förstå att det aldrig kommer att gå att nå en mer jämlik arbetssituation med en allt växande permanenterad icke-vit underklass som lever på svartjobb och inte betalar skatt.

Efter den kulturmarxistiska förändringsprocessen så är nymarxisterna idag så identitets- och rotlösa att de anammat någon slags amerikaniserad medborgarrättsorganisatorisk identitet (vilket givetvis ter sig rejält ironiskt med tanke på de tidigare vänstergenerationernas anti-amerikanism). Konstigt nog ser vi samtidigt inom dagens vänster en växande etnisk nationalism(!) som vuxit fram till följd av att man satsat på att rekrytera icke-europeiska etnocentriska invandrargrupper (exempelvis kurder) till sina led. Man har börjat lyfta fram frågor om ras, och hur viktigt det är för olika samhällsinstanser att styras av folk av främmande ras. Man har också börjat att öppet kritisera och döma människor efter hudfärg (man ifrågasätter ”vithetsnormen” i samhället) det som man tidigare själva kallade rasism, och dagens vänsterinriktade anti-rasister uppmuntrar idag till raslagar i form av etnisk kvotering. Vissa invandrardominerande delar av den radikala vänsterrörelsen har man t.o.m börjat döpa sina organisationer efter amerikanska rasmotiverade, black power-grupper som Black Panthers (i Sverige Pantrarna). Man har också i sin identitetsförvirring börjat att direktöversätta och använda amerikansk begreppsterminologi som ”whiteness/vithet”, ”diversity/mångfald”, ”gender/köna”, ”the n-word/n-ordet”, ”gentrification/gentrifieringen”, ”racialize/rasifiera” osv.

Dagens vänster skulle nog bäst kunna sammanfattas som något slags ickeideologiskt Frankensteins monster — illa ihopsytt av många främmande och oförenliga delar, obehagligt, illaluktande — och kämpandes för sin egen undergång.

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}